ViktoriaEriksson

Hallå!

Tänkte berätta lite om min operation. Jag kommer visa bilder så är man väldigt känslig bör man inte titta, det kommer inte vara bilder på öppna sår.

För två veckor sedan åkte jag upp till Karlskoga, Venöst centrum. Jag fick nämnligen ett stort och väldigt smärtsamt åderbråck när jag var gravid med Elias. Det var större då, men försvann aldrig helt när Elias hade fötts.

Så här står det på 1177:

”I kroppen finns blodådror, så kallade vener, som leder blodet tillbaka till hjärtat. I benen är det framför allt benmusklerna som pumpar tillbaka blodet, till exempel när man går. Inne i benens vener finns klaffar, som fungerar som ventiler för att blodet ska rinna smidigt tillbaka till hjärtat. Om en ven blir mycket utvidgad och slingrig, på grund av otäta klaffar, kallas det åderbråck.

Åderbråck beror oftast på att klaffarna fungerar sämre eller att väggarna i venerna blir svaga och utvidgar sig. Detta medför att trycket i venerna ökar. Då utvidgar sig venerna och blir ännu mer slingriga och synliga.”

Det här var mitt åderbråck i vilande läge, när jag stod upp blev det ett högre tryck och bråcket syntes mer.

Ett åderbråck är inget farligt, det är inte heller något som man ska skämmas över även fast många gör det – jag gjorde det i början för att det var många som stirrade, folk vet inte bättre och det ser inte ut ”som vanligt”.

Operationen jag skulle göra var en Radiofrekvensbehandling. Och det utförs så att den trasiga venen lokaliseras med hjälp utav ultraljud, läkaren gör markeringar på benet med en penna och sedan läggs bedövning där man ska gå in i venen. Man gör ett litet snitt i huden och för in en liten kateter i venen, den utgör värme till venväggen genom radiofrekvens. Det gör att venens väggas dras ihop sig och krymper.

Jag kunde tyvärr inte göra den där radiofrekvensbehandlingen på hela åderbråcket då det var mycket ”knöligt” på vissa ställen. Så där fick de snitta och dra ut den trasiga venen istället.

Själva operationen gjorde inte ont, det var väldigt obehagligt när de drog ut venerna då jag kände allt. Det som var jobbigast var nog bedövningen som de la. De behövde sticka mig 25-30 gånger för att bedövningen skulle täcka hela åderbråcket.

Efter operationen la de om med uppsugande material då det kunde komma en del blod och för att bedövningen skulle rinna ut. De comprilanlindade även benet från ljumsken hela vägen ner över hela foten.

Comprilanlindad skulle jag ha i 24h men det var väldigt svårt att behålla den på så länge då den började glida ner och Elias drog i den hela tiden.

Såhär såg det ut under comprilanlindan.

Förbandet under comprilanlindan skulle jag ha i 48h. Efter det behöve jag bara ha tejpen som satt över snitten – de skulle sitta 6-7dagar.

Eftersom att jag har häst så valde jag att lägga på plåster ovanpå tejpen för att minska risken för att få in smuts i snitten.

Såhär såg det ut när jag tog bort plåstret efter ett par dagar. Här gjorde det lite ont när man rörde vid det, jag kunde inte heller sätta mig på huk då det spände mycket.

Det var spännande när jag fick ta bort tejpen från operationen, duscha benet och sedan tejpa om – jag var så nyfiken på hur det såg ut! Snitten syndes knappt, jag blev så förvånad!

Jag fick även såna här oerhört snygga stödstrumpor som jag nu ska ha på mig i några veckor.

Såhär ser benet ut nu, efter två veckor – väldigt fint faktiskt!

Blåmärkena har sjunkit och snitten syns knappt – jag kommer dock fortsätta att tejpa så att ärren inte breder ut sig.

Jag är så himla nöjd över att jag valde att söka hjälp för detta – jag har inte allt ont längre och en bonus är att det inte kommer se lika fult ut längre!