ViktoriaEriksson

Jag tänkte jag skulle berätta litegrann om min bästa fyrbenta vän. Min svarta pärla. Eller the Black Bitch, ett namn som hon också går under.

Jag fick henne oktober 2014, hösten efter jag tog studenten. Det är så roligt, för jag hade alltid tänkt mig att jag skulle äga en fux, med bläs och vita strumpor, runt 165cm – helst av den lite grövre sorten, en valack skulle jag ha. Och så föll jag för henne. Ett sto till att börja med, och sen svart, 176cm i manken, grov är hon verkligen inte – hon är en sportig modell, eller hur man nu ska uttrycka det.

Det var en självklarhet att jag skulle ha henne i det stallet jag red på ridskola hos. I ett år stod vi där, men eftersom hon inte trivdes så blev det att vi sökte oss någon annanstans. Då hittade jag ett jättemysigt fint stall ute i Ekeby-Almby. Precis i min smak. Bred stallgång, ljust, bra hagar, stor box. Där har vi stått i lite mer än två år nu och vi planerar inte att flytta.

I november 2015 var jag ute och red i skogen och Rosso snubblar på en sten. Hon verkar okej till en början, men efter typ 100m börjar hon halta. Jag var inte långt ifrån stallet som tur var, för när vi kom in på gården så hoppar hon på tre ben. Då visade det sig att hon hade fått en lång spricka i ena frambenet.

Vi visste inte hur det skulle sluta för henne. Hon mådde så himla dåligt, och hade så fruktansvärt ont. Jag valde att satsa på att det skulle gå vägen. Hon stod på boxvila i några veckor, hon skulle egentligen stått längre men hon blev så stressad. Så när hon kunde gå utan att hoppa på tre ben fick hon komma ut i sjukhage. Där stod hon fram till Mars. Jag fick klartecken att börja skritta henne i slutet på Januari, men veterinären tyckte inte att hon skulle komma ut i vanlig hage igen förens vi såg att hon verkligen höll.

Som tur var så höll hon! Nu rids hon som vanligt, man skulle aldrig kunna tro att detta har hänt. Men jag är fortfarande nojig, så fort hon snubblar till får jag kalla kårar.

De här bilderna är ifrån när jag hade börjat trava henne lite på rakt spår.

Första galoppen

Hon är en väldigt speciell dam. Så fort något inte går hennes väg blir hon så arg. Man måste verkligen flirta med henne för att få över henne på sin sida. Men när du väl har henne där gör hon allt för dig. Hon är väldigt klok. Hon ger mig så mycket energi och lycka, men samtidigt MÅNGA gråa hårstrån. Så mycket som den här hästen har lärt mig har ingen annan häst gjort.

Som det är just nu försöker vi komma tillbaka till formen vi var i innan jag blev gravid. Det kommer ta ett tag, det är jag medveten om – men det kommer.

Vårt mål är att starta LC:1 i vår/sommar. Hon kan betydligt mer, det är mest för min skull. Jag är för feg för något annat än så länge. Det är därför jag inte tävlat något med henne. Vi kanske tar oss ut på någon mindre pay and jump innan, så vi får lite mer självförtroende.